Vägen till varje Finlanders hjärta

När Iceland Air-flyget landar i Minnepolis har vi ingen aning vad som väntar oss på festivalen Finnfest.

Ja, kanske vi har. Vi är tveksamma. Ska någon av de tusentals Finlandsättlingarna vara intresserad av vad Come to Finland-teamet har att berätta? Ska våra reseaffischer kunna konkurrera med alla de övriga programpunkterna?

Lite gerillamarknadsföring

När vi kommer till den stora konferensanläggningen i Duluth inser vi fort att vi måste göra precis vad våra affishmakare i tiderna gjorde: Vi måste göra väsen om oss! Locka åhörarna! Fresta dem!

Vi börjar hänga upp affischer på väggarna, vi delar ut postkort. Vi får uppmuntrande kommentarer, men ska det räcka? Vårt första föredrag är klockan 16 och två dagar senare, en lördag, klockan 9. "För sent på eftermiddagen och för tidigt på morgonen", tänker vi missmodigt.

Fel föredrag?

Klockan närmar sig 16 och en handfull åhörare sneglar på varandra i salen. "Har vi valt fel föredrag?" verkar de fundera.

Men 15.55 börjar folk strömma in. På några minuter väller våra kära Finlanders in. Vi drar en lättnadens suck, i alla fall skulle vi inte tala till väggarna. Men skulle de gilla vår show?

De första minuterna kommer och går. Inga reaktioner. Tystnad.

Men sedan drämmer Magnus till med berättelsen om om hur några av de utländska konstnärerna gjorde affischer med dramatiska fjordlandskap utanför Helsingfors. Men landskapen var bara fantasier, konstnärerna hade aldrig satt sin fot i Finland. Några fniss hörs.

Magnus ser en öppning och slänger med historien om hur Finland under 1930-talet markadsfördes som det fullkomliga paradiset med oändliga sandstränder och gourmetmat. Nu ekar skratten i salen.

Isen är bruten och frågorna börjar hagla. Nu vill de veta allt om de gamla affischmästarna. Våra 45 minuter försvinner fort och vi hinner knappt visa allt material.

Vidare till lördagens morgonföreställning. Vi har filat på presentationen och helt klart har ryktet gått om "those poster guys from Finland". Salen är nästan full. Ännu fler frågor och diskussioner. Publiken är minst sagt morgonpigg. Dessutom vill de gärna komma fram och skaka hand när föreställningen är slut.

Sedan får vi ett chockbesked.

What, no moore books?

Tydligen har affischerna och postkorten blivit hårdvaluta. Vi får höra att folk har plockat ner dem och stoppat dem i väskan! Utmärkt, tycker vi.

Samtidigt får vi veta att man i festivalbutiken har sålt slut alla böcker som vi hade med oss. "Don´t you have any more books?" utbrister den triggade försäljerskan.

Vi ber tusen gånget om ursäkt och förklarar att ett större bokpaket hade vägt för mycket. Men vi får ingen pardon, vi är helt klart inte redo för den amerikanska kapitalismen, tycks hennes blick säga.

Sedan kommer en dam fram till oss. Hon meddelar stolt att hon lyckades komma övee det sista exemplaret!

Vi gratulerar till hennes kap och signerar det sista Finnfest-exemplaret av Come to Finland.

Mer om Finnfest2008: Läs Magnus Londens kolumn som publicerades i Hufvudstadsbladet.